Ingen ljusning

Jag hatar det här, det är så orättvist. När jag läser andras bloggar t.ex. så blir jag så himla avundsjuk på alla som verkar ha ett någorlunda normalt liv. Jag förstår väl att alla har sina problem, men just att dom livsnödvändiga sakerna fungerar. Dom kan äta normalt dom kan gå till ett vanligt jobb dom kan umgås med vänner. Det är sånt man tar förgivet när man inte är sjuk. Man äter för att man är hungrig eller för att man är sugen på lite godis t.ex. Jag måste tvinga i mig varje måltid med kväljningar, jag måste oroa mig över att jag går ner i vikt. Det blir en otrolig press på att äta trots illamående och kräkningar. Det känns som att jag varit magsjuk i månader nu. Det finns ingen ljusning någonstans det blir bara värre verkar det som, jag menar jag hade inte problem med kräkningar i början av skiten. Det har ju kommit senare och jag förstår inte ens varför.

Allt jag vill är att allt ska gå tillbaka till det normala. För ett år sen kunde jag aldrig tro att detta skulle hända.. tänk om man hade vetat.

RSS 2.0